blog.notisen.se

Djurgården tycks ha tänkt precis som man bör göra när man spelar ett managerspel – man värvar unga lovande spelare med plus på attribut som snabbhet, styrka och bra skott – medan man helt glömmer bort det som är så svårt att avgöra i managerspel och som oftast är helt oviktigt i det sammanhanget, men som i verkligheten helt avgör vad en spelare tillför sitt lag: speluppfattning och fantasi – vilket gör att man förutom att man inte har haft mycket nytta av spelarna, heller inte kan sälja dem dyrt.

Det här tänket att värva ungt och lovande drabbar också i andra ändan etablerade Djurgårdare som får lämna klubben till förmån för nya guldgossar eller så glömmer man helt enkelt att ta betalt när man väl får chansen att sälja. I andra fall gör man sig ovän med spelare som ska lämna klubben eller så saknar de klubbkänsla från början till slut. Det är inte många hemvändare att hoppas på i framtiden direkt.

Ett steg i rätt riktning vore också att styrelsen gör det som de borde göra – se till att föreningen flyter ekonomiskt och håller käften när media knackar på för att få snaskiga kommentarer. Det hjälper inte direkt när Tommy Jacobsson viftar med pengar framför styrelsen för att få bli ordförande i ett skede när spelarna som mest behöver lugn och ro, eller att man försöker desperatvärva Hasse Backe bara för att misslyckas och låta Jeglertz som på nåder få avsluta säsongen.

Det kanske är bra att Djurgården åker ur, så att de kan rensa ut och börja om. Men rensningen är i första hand inte nödvändig bland spelarna, utan i leden av pengagiriga slipsgossar som omger föreningen och som stryper all chans för Djurgården att åter upprätta sin klubbkänsla, bland de övervintrade Championship Manager-mästare som tror att man kan styra en förening genom att som framför en åsna, inte dingla med en morot, utan med en knippe optioner med löften om en rik framtid.

Kanske tappar dessa människor intresset när de måste ta pendeln till Väsby för nästa bortamatch.

Länkar: 1, 2, 3, 4